Rejdar (Marstrands Kajaker) hjälper till att justera remmar och fotfästen. Klockan är väl ungefär nio. Här inne i viken blåser det inte men lite råkallt är det allt. Huuu, och vattentemperaturen vågar jag inte ens tänka på... Vi som ska ut och paddla heter Christopher Graae, Elemer Kisch och Markus Auvinen.
Här har vi precis klarat oss in i skydd bland de yttre skären. Vi började nämligen med övermod att paddla motvinds ut genom ett sund, där vågorna pga det minskade vattendjupet reste sig allt högre och högre över våra huvuden. Vågorna var säkert några meter varför vi i stigande panikkänsla bestämde oss för att retirera. Jag tog sikte mot första bästa skydd, vilket innebar att vi fick vända 90 grader och därmed fick möta de numera mindre roande vågorna sidledes! Nu var vi tvugna att ta oss igenom ett ännu smalare och grundare sund vilket innebar ett kokande inferno av skum, dånet av vågorna som krossades mot klipporna och vågor Vågor och VÅGOR. Vågorna verkade reflekteras mot klippkanterna i all oändlighet. Måste säga att Lisebergs värsta åkturer är inte ens i närheten av denna upplevelse. Som ett mirakel kantrade ingen av oss.
Markus och Elemer försöker få kontroll på den skenande hjärtfrekvensen. Fortfarande hård vind tidvis innehållande piskande hagelkorn. Dock var vågorna mycket mer acceptabla.
Ehh, tja. Ville bara ha en sådan här bild, helt enkelt. :^)
Dax att börja leta efter den ideala fikaviken!
Suveränt! Här skall det ätas...
.. 16 portioner plättar - var! *gott*
Efter lunch trodde vi att vi lyckas lägga det värsta vädret bakom oss - men ack vad vi misstog oss! Här kämpar Markus mot läskigt spetsiga vågor. Vinden hade bara ökat i styrka varför "horisontvågorna" började suga ut de sista krafterna ur oss. Men nu var det inte längre roligt. Och vips, så for jag runt. Kände det isande vattnet sippra in i kläderna. Kajaken fylldes med vatten upp till bredden varför karta, kamera våtdräktshanskar flöt iväg åt alla håll. Lyckades rädda kameran och handskarna - och kartan fiskade Elemer upp ur djupet. Markus försökte paddla upp intill min kajak, men vi insåg snabbt att vi bara skulle lyckas få i honom oxo. På väg in till land hade nu även Elemer slagit runt! Läget var nu inte längre under våran kontroll - hmmm, hade det någonsin varit? Vågorna kastade sig i tur och ordning över mig och kajaken, och varje gång fördes vi lite närmare de skräckinjagande klipporna och dånet av vågorna som krossades.
Nu kom turen, precis innan vågorna skulle kasta mig och kajaken mot klipporna fick jag båttenkänning med fötterna. Vid varje vågdal lyckades jag slänga mig och kajaken en bit bort ifrån klipporna. Sakterligen fördes jag in genom sundet på bilden ovan och in i viken, där även Elemer hade förts in av vågorna. Tillsamman lyckades vi tömma våra kajaker på vatten och bära upp dem på land. Överlyckliga över att ha klarat oss utan skador och materiella förluster kom vi plötsligt på att vi inte visste var Markus tagit vägen! Sablars! Jag kutade upp på klippans högsta punkt och spanade... ...medveten om att jag inte hade mycket krafter kvar att samla till en eventuell simtur efter honom. Fötter och händer var fortfarande bortdomnade. Men så plötsligt...
...stog han där - på grann-ön! *phuuh*
Allt ok? Joda - svarade han. Har iförsig lyckats
med att vrida lillfingret ur led, med det är
fixat nu. Kajaken är oxo oskadd förutom att
jag lyckades hitta en råoljefläck på botten där jag hoppade
ur, så nu är den ganska neroljad.
Nu skulle Markus "bara" paddla hans kajak tillbaka till den viken som Jag och Elemer hamnat i...
...gissa om vi var oroliga att han skulle slängas runt av vågorna, mitt ute på den där stora viken. Men det fixade han galant. Kanske finns det lite nytta i det där med snowboard trots allt - bra balansträning iallfall.
I den här kanalen bet varken vind eller vågor!
Nu fick vi planera hur vi skulle ta oss hem igen. Klockan
började bli en hel del. Bara någon timma kvar tills mörkets
inbrott.
Vi beslutade oss för att det enda alternativet var att paddla
tillbaka samma väg som vi kom - dvs där jag och Elemer kantrat.
Det var sannerligen en rysare till paddelsträcka. Hjärtat i halsgropen
mest hela tiden.
Vi upptäckte nu till våran besvikelse hur svårt det var att paddla
med vinden och vågorna i ryggen. Alltjämt försökte vågorna lyfta
fram aktern så att man hamnade parallellt med vågorna. *jobbigt*
*phhuuuh*
Hemma, efter dryga timmen i genomsura kläder.
Alla klarade sig! vilket äventyr!-)
Det var tufft men även grymt bra träning. Dock var vi överens
om att det hade varit lite väl "edge". Men lärorikt var det -
man lär sig hur liten och maktlös man är i förhållande till
moderjords påhitt!
Nu ska vi vänta på lite bättre vårväder till nästa kajakpaddlingstur!
Men fler turer blir det! Hoppas bara att Rejdar vågar låna ut
sina Kajaker till oss även i fortsättningen!