Bestigning av The Lions via Unnecessary Mountain!

Tuffa killar väntandes på en eventuell buss...

Inte mycket till hjälp, men om ni vill veta på ett ungefär var berget befinner sig, titta på följande karta. Bergen ligger bland de toppar som syns längst till höger om North och West Vancouver (vid e:et på Howe Sound, precis vid vattnet).
Daniel Kantortaxi Björkman och jag tog bussen ifrån downtown Vancouver så långt ut vi bara fick åka (citybuss). Sen stod vi där i mörkret och liftade friskt. Jag trodde ärligt talat att vi skulle få lifta tummarna av oss, men redan efter en kvart stannade en bil. *great*
vi hoppade av vid roten till berget Unnecessary Mountain. Namnet har den fått av pionjärklättrarna, som var tvugna att varje gång klättra över detta berg för att komma till huvudklättringen - de två topparna av The Lions. Efter ett tag började det väl kännas onödigt med ett extra berg...
Nu var det iallafall bäcksvart och terrängen var mycket tät på växtlighet. Vi bestämde oss för att sova under bar himmel. Efter att ha legat och lyssnat på div *knak* i skogen, tog jag och somnade med kniven liggandes på bröstet. Om en björn vill äta mig ... så får han iallafall räkna med att skära sig...

Jo, efter ett par timmar började man fårstå bergets namn. Någon hade lekt plocke-pin med de stora träden...och lämnat dem hullerombuller utefter den ganska branta sluttningen...

Här har åskan karvat ut ett träd...

To-to-to-tooopppeeeen! *huuh detta var faktiskt lite tungt. Efter att seger-ruset lagt sig och vi börjat studera hur vi skulle ta oss till The Lions... Åhnej! Ser ni? Den riktiga toppen av The Unnecessary Mtn. var visst inte nådd! Där den högra bildkanten skär den mörka toppen trodde vi att vi var. Jaja, bra träning...

Vi tog iallafall lunch, och hittade ett av de finaste luchplatser jag någonsin sett! Nästan lite onödigt vackert, eh?-)

En skillnad med bergen i de här delarna av Kanada och våra Lappländska fjäll är trädgränsen. Hemma är det ju träd och mygg/knott fritt efter ca 1000-meters nivån.... icke här. Den gränsen ligger betydligt högre. Bäst att börja lunka uppför igen.

Okej-okej. Nu är jag säker på att vi nått den riktiga toppen - så här är toppfoto #2!
Bakom syns Twin Peaks. Varför heter de The Lions, kanske man kan fråga sig? Tja, om man tittar ifrån Vancouver så der de ut som två lejon som tidigt ansågs beskydda staden. Japp, man får ha en god fantasi för att se Lejonen. Vill man få dem att ryta får man nog ta hjälp av kemikalier... Mariujana är ju nästan halvlagligt här i trakterna...

För att komma till Lejonbergen är det bara att följa den steniga bergskammen .

The Capilano Valley! I bakgrunden syns Vancouver... hmmm, tja - stan ligger där iallafall.

Mellan topparna ser man den närmast oändliga kedjan av berg - alla tillhörandes bergskedjan The Coastal Mountains. De kända The Rockies ligger lite längre innåt landet, men följer prallellt med denna kedja.

Nordtoppen. ser ni klättrarna som befinner sig ungefär halv-vägs upp på "högra" sidan? De är väl typ en pixel stora...

Sedan tog vi en rejäl lunch som förberedelse till den sista biten av bestigningen.

Björkman tar ledningen. Vi lämnade lite prylar under ett träd, men tog med tillräckligt för att (som vi planerat) kunna övernatta högst uppe på toppen. Alla vi mötte avrådde ifrån att ta med någon ryggsäck överhuvudtaget... det var tydligen tillräckligt exposed som det var. Tja, vi vågade inte tala om våra planer för dem. Klarar vi av det här? I boken står det att man måste ha klätterutrustning. Den som lever får se, right?

Hmmm.. kan de andra verkligen ha gått här. om man faller här så... Tja, trots lite darrningar i benen trevar vi långsamt oss frammåt. Björkman får samtidigt en Learning-by- doing-it klättringsutbildning...

Vi kommer ju frammåt iallafall. Ryggsäckarna gjorde klättringen lite väl instabil. Jaja, vi kommer ju sakta frammåt.

Dead end. Inte en sjans att vi kommer vidare här. Vi måste ha hamna på ett sidospår ifrån början. Som tur var råkade vi se två klättrare påväg ner från berget. De gick med på att ta emot våra packningar ifall jag sänkte ner dem med mitt medhavda repsnöre. De tittade upp emot oss med frågetecken skrivna i ansiktet. Hur hamnade ni där? Who knows, eh?

Ska man skratta eller gråta? Tuff var man då inte längre. Efter ett par nya "dead ends" som ledde till situationer som jag inte vill tänka på hittade vi "den lätta", dvs den riktiga vägen upp.

Onödiga bergets topp sett ifrån nordliga Lejontoppen. Där syns öven ön Gambier. I horisonten borde även Vancouver Islands bergstoppar synas - nej, det är nog lite för disigt för det.

Done it! Got the T-shirt! Var köper man dem?
Här står vi i alla fall på toppen - återigen med Vancouver i bakgrunden.

Nog har man lust att fortsätta att tränga in i Kanadas vildmarker. Det får bli en annan gång! Vi beslutade oss för att skippa det där med övernattning på toppen. Det blir nog säkrare att tälta nere på bergskammen.

Solnedgångar är fängslande...

Vancouver by night! Tittade man söderut såg man blixtar flasha till då och då. Mycket fascinerande- har aldrig sett ett oväder så på avstånd. Tur att vi tog oss ner ifrån berget...

Morgon och det är dax att börja ta sig ner för berget. De sista vattendropparna gick visst åt...

Bäst att lukta gotti-gotti om vi ska lyckas lifta oss hem!